Ett berg utav sopor. Namnet gor sig inte ratt i detta sammanhang. Nar vi narmar oss slas vi av en vagg. En grotesk stank. Lukten sipprar igenom de igentappta nasborrarna och magen vrider om. Nagra vagrar kliva ut bussen medan vi andra noggrant ser vart vi placerar fotterna pa vag fram till berget. Efter att vi noterat den enorma mang sopor efter vagarna och runt husen under de dagliga utflykterna ar detta nagot vi inte forvanas over. Men det som far tararna att trangas bakom ogonlocken ar de hem vi skymtar strax intill det enorma berget. Dar har manniskor byggt sina hus av andras sopor; kartonger, tyger, overblivna sackar och plat. Mitt i skiten ser vi en kvinna hanga upp ett tygstycke pa tork och magen vrider om annu nagra varv, och da inte av lukten. Dar springer omkring barn som med sina foraldrar har byggt upp sina liv pa andras overflod. Jag blir mallos och kanner mig smutsig, otillracklig och nar vi aker darifran kanner jag mig omansklig och hjartlos. Hur kan jag lamna dem och lata dem bo sadar?! Varfor ar varlden sa orattvis? 
.

.